A-Palle

Deltagare:

A: En utav mina arbetsledare. En mönsterelev som tagit det misslyckade steget till att bli lärare. A vill man ha i varje lag, dock bara som medlem. Man vill inte ha A i en ledande position. A är en duktig person. A har förmodligen mycket pengar och sköter tider och är mammas pojke. A är en dålig lyssnare och lyssnar endast på auktoritära röster, alltså hans chefer eller överordnade. Vissa undantag kan ske, han lyssnar även på vänner och personligheter som honom själv. A ger sig bara in i diskussioner som han vet att han kan "vinna". Till exempel "kom i tid" och "jobba tills klockan blir prick fem". Ifrågasätter man A's beslut, är man inte värd att lyssna på. A kan varken kamma eller klippa sig.

Jag: A-palle är jag, ingen större skräll. Jag är en lättlärd person. Jag behöver stimulans för att fungera. Mitt jobb ger mig igen stimulans längre, vilket har resulterat i depression(inte längre) och lathet. Latheten har vidare uteslutit mina utvecklingsmöjligheter eftersom jag hamnat på företagets "svarta lista". Jag har en gång i tiden varit en bra och motiverad arbetare. Jag ifrågasätter beslut och behandlar information jag får på ett kritiskt och överanalyserande sätt. Jag ser problemen innan möjligheterna. Men jag hittar ofta på lösningar som i mitt huvud låter bra.

Neil: Neil Strauss. Författare av boken "Spelet". Känner honom inte så ni får väl läsa det väsentliga på en extern länk.

Handling:

Ja, som ni ser på min profil så tycker jag att mitt jobb är ganska tråkigt. Det är så satans enformigt så jag tror att jag blir dummare och dummare för varje dag jag är där. Jag utvecklas varken personligt eller karriärsmässigt där längre. Det är dags för mig att skaffa ett nytt jobb, och det har det varit länge. Tyvärr är det just nu rätt hårda tider och det är svårt att få jobb med den trygghet jag eftersöker. Fast för tillfället överlever jag utan att klaga, jag har en stimulerande fritid och det kommer man rätt långt på. Hur jag kan överleva utan att klaga är inget större mysterium, inga kvantfysiker behövs för att förstå. Jag har helt enkelt gett upp hoppet. Jag har helt och hållet gett upp hoppet om att det ska bli bättre. Jag är van vid förändringar som försämrar, de förvånar mig inte längre.

Det som dock förvånade mig för ett tag sedan var en förändring som ledde till något bättre. Ett bättre flyt. Jag minns att jag som vanligt var ganska kritisk till idén, men faktist oxå hoppats på den ett tag. Buren flyttas upp till entresolen, ett zon-system skapades. Det blev bättre.

Men så var det en dag, då A stod och billade. Det går inte snabbt då och avgångstiderna började närma sig. A hann inte med, så han fick ett damputbrott. A kläckte den briljanta idén att flytta på orderskåpet så att avgångarna skulle hållas bättre. En ganska löjlig idé då multilines var det enda problemet. Och så var det en möte på morgonen då vi diskuterade detta, och jag sa att det spelade inte alltför stor roll, A lyssnade knappt, lät mig prata klart och ignorerade allt jag precis sagt och lät det flyga ut genom andra örat. Det var då jag lessnade. Snubben vill inte lyssna på mig, varför ska jag lyssna på honom? Jag gick, han kunde prata på för de som var intresserade. Jag har i stort sett ignorerat honom sen dess.

Neil skriver i ett avsnitt i boken att man inte ska ge tjejerna alltför mycket uppmärksamhet. Och att för att få dom bör man vara en smula otillgänglig, frysa ut dom. Dock inte alltför mycket, då funkar det inte. Det tillhör den mänskliga psykologin att det man inte kan få, vill man ha. Det handlar inte bara om raggning. Det känner nog de flesta igen, och det är jävligt sant. Har provat det lite, både medvetet och omedvetet, och det har faktist en tendens att funka. När jag provat det omedvetet har jag i efterhand kunnat dra paraleller till att det kanske var just för att jag inte orkade bry mig om henne som hon blev intresserad. Neil skriver nåt i stil med att om man visar för hennes vänner att man är intressant, så är man det för henne oxå.

Och nu har det då uppstått ett problem. Jag går runt och ignorerar(ignorerar är kanske fel ord, jag har bara slutat bry mig om) A. Inte för att vara taskig, eller för att bevisa något. Jag gör det för att han inte vill lyssna på mig. A har inget att erbjuda mig längre. A kan ge mig order, så lyder jag. A kan dock inte vara trevlig och skoja med mig, för det tycker jag inte om.

Och det är då människans psykologi slår till. Jag tror att jag har blivit något som A inte "kan få". A har sett och vet sedan tidigare att jag jättegärna pratar och skojar med mina vänner. Men på senaste tiden(läs: sen mötet då jag slutade lyssna på honom) har alla diskussioner som jag varit delaktig i blivit väldigt intressanta. A vill jättegärna vara med o skoja, men får inte. Så nu är killen på mig så fort jag säger något.
Det är skitjobbigt! Vad är gubbens problem, kan han inte bara låta mig vara? Var min arbetsledare och chef, fine! Ge mej order och säg vad jag ska göra, fine! Men låt mig fan vara när jag pratar med mina vänner, för du är inte en av dom! Du och jag har inget att erbjuda varandra A, vi är för olika. Så låt oss bara vara professionella. Det vill säga du är min arbetsledare och jag är en av dina arbetare, punkt(e <- till Rickard).

Slutsats: Använd aldrig dina raggningsknep på chefen, det blir bara problem!