...
Hardstyle och jumpstyle är the shit, lika bra att ni lär er!
De här grabbarna käkar en varsin Tony Irwing till frukost ...
Så, då vet ni det...
De här grabbarna käkar en varsin Tony Irwing till frukost ...
Så, då vet ni det...
Ett kort inlägg!
Det har varit ont om korta inlägg nu :D Så här kommer ett. Jag har fått en taklampa i julklapp, det var bra, jag önskade mig en. Men som vanligt när jag ska leka Ernst här hemma så går det inte riktigt som jag vill. Fel på kontakten, såklart. Eller fel kontakt kanske man ska skriva. Och bilden som visar hur man skruvar ihop lampan som följde med i kartongen var nog den sämsta bilden jag någonsin sett. Inte ens jag ritar av saker sådär dåligt! Tur att den inte var svårmonterad då.
Jaja, nu sitter man här ... och undrar hur man ska gå tillväga...
Jaja, nu sitter man här ... och undrar hur man ska gå tillväga...
Rubrik
Hmm, det här blir ett slarvigt inlägg känns det som. Jag har en idé på ett bra ämne och bra upplägg. Men det finns för mycket som distraherar som jag vill få skrivet samtidigt, så ni får ha överseende med det.
Bland annat pumpas [Brennan Heart aka Blademasterz] - One Blade.mp3 i winamp samtidigt som jag skriver. Sjukt bra låt.
Ok iaf, åkte med brorsan och Jennie till gamla hemstaden Borlänge igår, och hem idag. 1 dygn alltså. Hade planerat julbord vid ankomst, umgås lite med familjen, festa med Gjerdet på juldagen. Hoppades även hinna hälsa på CC i kupolen och inte vara alltför bakis på annandagen.
Det finns en sak som är konstig med julbord. Man planerar det, ser fram emot varenda liten detalj som finns. Varenda sill och varenda skinkmacka man ska äta. Man har en känsla av att äntligen är det här nu igen, äntligen!
15 minuter senare vill man aldrig mera se ett julbord. Det var satans gott tills man råkade äta för mycket, och tvingade i sig de sista stackars prinskorvarna, precis som förra året. Nej, bort med skiten. Jag vill aldrig mer se ett julbord, nu får det vara nog!
Och ytterligare 30 minuter senare är man där igen, jag ska bara ta några köttbullar och någon potatis... Och lite sill, och lite lax, o kanske en bit skinka. Ta det inte personligt, men människor är fan korkade.
Aja nog sagt om julbordet. Klockan tickade och det började bli festdags. En fest som jag inte direkt sett fram emot. Med denna extremt långa höst och kanske världens sämsta avslut på arbetsveckan så har energin sinat. Jag hade ingen lust att gå ut, vara glad, vara social, räta på ryggen... Nackdelarna var på väg att vinna innan jag gav mig själv en mental örfil, jag var i Borlänge, jag skulle ut och festa med Gjerdet. Missar jag detta kommer jag ångra mig!
In i duschen, av med skägget, på med klocka, armband, skjorta och parfym. Det enkla var avklarat, nu var det dags att tagga till oxå. Jag visste inte om jag skulle klara av den sociala biten. Senaste året när jag har gått ut har jag alltid tänkt att det ska bli jävligt kul. Inte för att det finns roliga människor eller att det ska vara en rolig fest. Utan för att jag har bestämt, JAG ska ha kul. Har inte JAG kul så är det hos MIG problemet ligger. Det funkar skitbra, jag har aldrig haft såhär kul som jag har nuförtiden när jag festar. Något ni alla borde prova.
Jag blev upphämtad. Vi började hos Chrisse. Det var kul, jag kände alla ... vi var 3 pers där. Jag Gjerdet och Chrisse. Efter några timmar skulle vi dra vidare till någon av Gjerdets arbetspolare. Ja, hör och häpna Gjerdet jobbar! Vi drog iaf dit och jag kände inte igen en käft. Där satt jag, ensam och orkeslös. Det uppstod en ganska jobbig social situation. Gjerdet känner några stycken på festen, och jag känner ingen. Men eftersom jag kom dit med Gjerdet så kommer det vara han som ställs till svars för allt jag gör. Om det är dåliga saker alltså. Skulle jag till exempel resa mig upp och nita någon så skulle jag säkerligen bli utslängd, tillsammans med G och Chrisse. Men G(ja, ni gissade det, G är Gjerdet) skulle bli den som var tvungen att förklara sig. Så det blev mest att jag satt tyst där på hörnet av soffan, jag ville inte vara en börda.
Folk kom och gick och det var inte alltför lätt att vara social. En sak som jag tycker är svår är att kallprata med tjejer som jag inte känner. Om man raggar på dom är det en sak. Men att lixom bara prata och vilja veta mer om vilka dom är, utan att stöta på dom, det är skitsvårt! Känner man någon och hon har en pojkvän då är det rätt enkelt, då använder man den personen som inkörsport och folk kommer ansluta sig till diskussionen. Men när man inte känner någon och ska ta kontakt bara för att vara trevlig då har jag fan problem. Vad i helvete ska man säga?
Sen kom min sociala räddning. Det kom in en kille i rummet och satte sig på en stol. Bekvämt. Äntligen fanns det någon att prata med, utan att behöva tänka "tror hon att jag stöter på henne nu?" eller "gör jag bort mig nu?" Det är mycket enklare att snacka med killar. Lite mer rakt på sak och mindre analyserande. Säger jag nåt som missuppfattas så frågar han vad jag menar, han lägger det inte på minnet och kommer ihåg att den här personen är en idiot. Det är bra, det blir mindre missförstånd så. Han var rätt rolig, jag kommer inte ihåg vad han hette men det spelade ingen större roll. Vi snackade, jag snackade. Jag var igång, redo att möta folk, att vara trevlig. Redo att ha kul!
Efter det var andra förfesten mycket roligare och vips så var det dags att gå ner på "stan". Vi skulle in på S2, JO TJENA! Kön var lika lång som den alltid är utanför s2 på juldagen. Och vi ställde oss i den. Efter en 10-15 minuter eller så, tröttnade jag. Det började bli svinkallt. Blodet bokstavligen rusade tillbaka till alkoholomloppet, jag behövde en bar. Bolanche då? Japp, lika lång kö! Valet stod mellan flamingo och engelska. Det blev flamingo. Jag behöver inte vara på s2 för att jag ska ha kul, inställningen remember? Sen spelar andra faktorer såklart oxå in, men ingenting är omöjligt. Det går att ha kul på flamingo.
Ja väl där inne brändes pengarna, promillehalten underskattades, det dansades och snackades och massa annat skoj och vips så var det annandag. Men det viktigaste är att jag hade kul. En hel hösts bekymmer och elände var som bortblåst. Där fanns varken ångest eller jobbiga konsekvenser. Precis vad jag behövde! Och på bara en kväll återvände energin och livsglädjen som saknats ett tag nu. Och det på en kväll som jag inte ens såg fram emot.
Klockan 10 flög jag ur sängen och gick till busshållplatsen, efter en sisådär 45 minuter eller något kom bussen. Man blir lite bekväm med lokaltrafiken här i Stockholm. Spela roll, jag var på bra humör, och lite frisk luft skadade väl inte heller. Åkte till kupolen, lunchade med CC och sen dess har humöret varit på topp! Det är märkligt hur drastiskt humöret kan ändras bara av att träffa några personer. Nu är det ju inte så att alla jag umgås med här i Stockholm är jättetråkiga men det är en dum jämförelse oxå, så den fördjupar vi oss inte i.
Och jag kan ju höja ett varningens finger för alla som har tänkt göra det annars. Alkoholist-tänket att det blir roligt när man dricker är ju rätt lätt att relatera till här. Men det som det egentligen handlar om är inställningen när man går ut och festar. Det är den som avgör om du kommer ha roligt eller inte. Våga le, våga vara glad och våga ha kul!
Bland annat pumpas [Brennan Heart aka Blademasterz] - One Blade.mp3 i winamp samtidigt som jag skriver. Sjukt bra låt.
Ok iaf, åkte med brorsan och Jennie till gamla hemstaden Borlänge igår, och hem idag. 1 dygn alltså. Hade planerat julbord vid ankomst, umgås lite med familjen, festa med Gjerdet på juldagen. Hoppades även hinna hälsa på CC i kupolen och inte vara alltför bakis på annandagen.
Det finns en sak som är konstig med julbord. Man planerar det, ser fram emot varenda liten detalj som finns. Varenda sill och varenda skinkmacka man ska äta. Man har en känsla av att äntligen är det här nu igen, äntligen!
15 minuter senare vill man aldrig mera se ett julbord. Det var satans gott tills man råkade äta för mycket, och tvingade i sig de sista stackars prinskorvarna, precis som förra året. Nej, bort med skiten. Jag vill aldrig mer se ett julbord, nu får det vara nog!
Och ytterligare 30 minuter senare är man där igen, jag ska bara ta några köttbullar och någon potatis... Och lite sill, och lite lax, o kanske en bit skinka. Ta det inte personligt, men människor är fan korkade.
Aja nog sagt om julbordet. Klockan tickade och det började bli festdags. En fest som jag inte direkt sett fram emot. Med denna extremt långa höst och kanske världens sämsta avslut på arbetsveckan så har energin sinat. Jag hade ingen lust att gå ut, vara glad, vara social, räta på ryggen... Nackdelarna var på väg att vinna innan jag gav mig själv en mental örfil, jag var i Borlänge, jag skulle ut och festa med Gjerdet. Missar jag detta kommer jag ångra mig!
In i duschen, av med skägget, på med klocka, armband, skjorta och parfym. Det enkla var avklarat, nu var det dags att tagga till oxå. Jag visste inte om jag skulle klara av den sociala biten. Senaste året när jag har gått ut har jag alltid tänkt att det ska bli jävligt kul. Inte för att det finns roliga människor eller att det ska vara en rolig fest. Utan för att jag har bestämt, JAG ska ha kul. Har inte JAG kul så är det hos MIG problemet ligger. Det funkar skitbra, jag har aldrig haft såhär kul som jag har nuförtiden när jag festar. Något ni alla borde prova.
Jag blev upphämtad. Vi började hos Chrisse. Det var kul, jag kände alla ... vi var 3 pers där. Jag Gjerdet och Chrisse. Efter några timmar skulle vi dra vidare till någon av Gjerdets arbetspolare. Ja, hör och häpna Gjerdet jobbar! Vi drog iaf dit och jag kände inte igen en käft. Där satt jag, ensam och orkeslös. Det uppstod en ganska jobbig social situation. Gjerdet känner några stycken på festen, och jag känner ingen. Men eftersom jag kom dit med Gjerdet så kommer det vara han som ställs till svars för allt jag gör. Om det är dåliga saker alltså. Skulle jag till exempel resa mig upp och nita någon så skulle jag säkerligen bli utslängd, tillsammans med G och Chrisse. Men G(ja, ni gissade det, G är Gjerdet) skulle bli den som var tvungen att förklara sig. Så det blev mest att jag satt tyst där på hörnet av soffan, jag ville inte vara en börda.
Folk kom och gick och det var inte alltför lätt att vara social. En sak som jag tycker är svår är att kallprata med tjejer som jag inte känner. Om man raggar på dom är det en sak. Men att lixom bara prata och vilja veta mer om vilka dom är, utan att stöta på dom, det är skitsvårt! Känner man någon och hon har en pojkvän då är det rätt enkelt, då använder man den personen som inkörsport och folk kommer ansluta sig till diskussionen. Men när man inte känner någon och ska ta kontakt bara för att vara trevlig då har jag fan problem. Vad i helvete ska man säga?
Sen kom min sociala räddning. Det kom in en kille i rummet och satte sig på en stol. Bekvämt. Äntligen fanns det någon att prata med, utan att behöva tänka "tror hon att jag stöter på henne nu?" eller "gör jag bort mig nu?" Det är mycket enklare att snacka med killar. Lite mer rakt på sak och mindre analyserande. Säger jag nåt som missuppfattas så frågar han vad jag menar, han lägger det inte på minnet och kommer ihåg att den här personen är en idiot. Det är bra, det blir mindre missförstånd så. Han var rätt rolig, jag kommer inte ihåg vad han hette men det spelade ingen större roll. Vi snackade, jag snackade. Jag var igång, redo att möta folk, att vara trevlig. Redo att ha kul!
Efter det var andra förfesten mycket roligare och vips så var det dags att gå ner på "stan". Vi skulle in på S2, JO TJENA! Kön var lika lång som den alltid är utanför s2 på juldagen. Och vi ställde oss i den. Efter en 10-15 minuter eller så, tröttnade jag. Det började bli svinkallt. Blodet bokstavligen rusade tillbaka till alkoholomloppet, jag behövde en bar. Bolanche då? Japp, lika lång kö! Valet stod mellan flamingo och engelska. Det blev flamingo. Jag behöver inte vara på s2 för att jag ska ha kul, inställningen remember? Sen spelar andra faktorer såklart oxå in, men ingenting är omöjligt. Det går att ha kul på flamingo.
Ja väl där inne brändes pengarna, promillehalten underskattades, det dansades och snackades och massa annat skoj och vips så var det annandag. Men det viktigaste är att jag hade kul. En hel hösts bekymmer och elände var som bortblåst. Där fanns varken ångest eller jobbiga konsekvenser. Precis vad jag behövde! Och på bara en kväll återvände energin och livsglädjen som saknats ett tag nu. Och det på en kväll som jag inte ens såg fram emot.
Klockan 10 flög jag ur sängen och gick till busshållplatsen, efter en sisådär 45 minuter eller något kom bussen. Man blir lite bekväm med lokaltrafiken här i Stockholm. Spela roll, jag var på bra humör, och lite frisk luft skadade väl inte heller. Åkte till kupolen, lunchade med CC och sen dess har humöret varit på topp! Det är märkligt hur drastiskt humöret kan ändras bara av att träffa några personer. Nu är det ju inte så att alla jag umgås med här i Stockholm är jättetråkiga men det är en dum jämförelse oxå, så den fördjupar vi oss inte i.
Och jag kan ju höja ett varningens finger för alla som har tänkt göra det annars. Alkoholist-tänket att det blir roligt när man dricker är ju rätt lätt att relatera till här. Men det som det egentligen handlar om är inställningen när man går ut och festar. Det är den som avgör om du kommer ha roligt eller inte. Våga le, våga vara glad och våga ha kul!
Lucida drömmar!
För längesen läste jag en artikel i illustrerad vetenskap om ett fenomen som kallas "lucida drömmar". Det finns en länk till artikeln längst ner för er som är intresserade. Mycket läsvärd om ni frågar mig. Kort och gott så handlar det om att man kan kontrollera vad man drömmer. Det var en artikel som fångade mitt intresse och jag blev genast nyfiken på att ta reda på hur man gjorde, eftersom alla kunde lära sig det.
Sagt och gjort så gick jag och la mig, precis som de flesta dagarna. Och det funkade inte alls, men jag kunde inte låta bli att fundera. Funkade det verkligen? Kan man kontrollera vad man ska drömma? Varje kväll i ett par veckors tid efter att jag hade läst artikeln så försökte jag att få kontroll över mina drömmar. Det funkade inte, mer än hälften av gångerna kom jag inte ens ihåg vad jag hade drömt.
Men sen kom då den första gången jag var medveten om att jag faktist drömde. Jag kommer inte riktigt ihåg vad drömmen handlade om, men jag kommer ihåg att jag tittade på min handlfata, vände den fram och tillbaka och tittade på den igen. Av nån märklig anledning så lyste den grönt andra gången jag tittade och då insåg jag att detta är en dröm. Jag hade gjort en verklighetskontroll, som det så fint kallas.
Jag bestämde mig för att nu jävlar ska jag hoppa så högt jag kan, i drömmar existerar inga gränser. Så jag hukade mig, tog all sats jag bara kunde och skuttade höööögt upp. Jag flög väl säkert ett par hundra meter upp i luften och känslan jag fick var att det här händer verkligen på riktigt! Det var ascoolt, jag var "on top of the world".
Det jag tyvärr inte märkte var att jag koncentrerade mig mest på hur det kändes medans drömmen fortsatte och fysikens lagar slog till. De finns oftast där, om du inte bestämmer dig för att de inte ska finnas där. Jag var på väg neråt, det gick så fort att jag knappt hann märka det. Och PANG, jag landade med ett duns, samtidigt som jag flög upp ur sängen. Välkommen till verkligheten.
Jag var vaken, andnöden hade slagit till(jag vaknar ibland mitt i natten och kan inte andas på ett par sekunder, det är hemskt, man får panik. Och det händer såklart oftast i samband med mardrömmar). Jag var fortfarande lite vimsig men jag insåg vad jag hade gjort. Jag hade kontrollerat min dröm. Jag hade tagit mig in i min egen hjärna. Lurat den, tagit kontroll över den(för en gångs skull), ägt den! Ett tag var det jag som var kung, jag var det allra bästa från stålmannen, spindelmannen, batman, transformers, Nathan Petrelli, alla x-men, fantastic four och alla andra varelser med superegenskaper, och allting var möjligt. Tyvärr hade jag tappat kontrollen efter bara ett högt hopp, men det spelade ingen roll.
Känslan som for genom mig medans jag fortfarande drömde var underbar. Ni kanske vet hur det är när man drömmer, och det känns som att det verkligen är på riktigt. Om inte så vet nog de flesta killarna det om ni tänker efter på när ni hade en "sån" dröm. :D Det är en speciell känsla, det är en riktig känsla. Det händer men ändå inte. Det spelar ingen roll att det inte händer "på riktigt". Det känns som på riktigt, och vare sig man blir ledsen, arg, irriterad eller glad i drömmen, så vaknar man oftast med samma känsla i verkligheten.
Ett par veckor senare lyckades jag igen. Jag kommer inte ihåg hur jag uppfattade att det var en dröm, men jag kom ihåg vad som hände senast jag skuttade. Den här gången skulle jag fanimej landa oxå! Sagt och gjort så hoppade jag så högt jag kunde igen. Den här gången flög jag mycket högre, och på ett konstigt sätt mycket mer fritt oxå. Jag tänkte för mig själv att jag kan flyga ut i rymden om jag vill, det här går hur bra som helst. Och medans jag flög omkring där bland molnen helt uppslukad av det faktum att jag faktist kunde flyga märkte jag såklart inte att jag var på väg neråt igen. Inte förrens jag såg asfalten som jag var på väg att landa på. Jäv*** i hel***e tänkte jag, för att uttrycka mig milt. Hur fan ska jag lösa det här? Jag var på väg att vakna med ett duns igen, om jag inte gjorde nåt. Jag måste landa nånstans, utan att det gör ont. Och så som från ingestans uppenbarade sig ett höghustak under mina fötter, jag landade mjukt och försiktigt. Fråga mig inte vart huset kom ifrån, kom istället ihåg att jag faktist drömde. Jag sprang nerför trapporna i huset och insåg att jag är tamejfan på en bana från spelet Tactical Ops(winterransom för er som har spelat). Och det har jag ju spelat många timmar så jag visste vart jag skulle springa, jag hoppade bland hustaken och över järnvägen in mot rummet där gisslan hölls fången, jag gick in via sidofönstret och PANG. Jag sprängdes av en handgranat.
Jag satt upp i sängen, jag hade återigen vaknat med ett ryck. Ni vet kanske hur det är när man drömmer att man dör, då blir det oftast så. Men jag var nöjd, jag hade återigen kontrollerat min dröm. Och känslorna var lika äkta som senast, även fast drömmen spårade ur lite den här gången. :) Jag hade spelat spelet, jag hade varit spelet!
Sen dess så upplever jag lucida drömmar lite titt som tätt, oftast medans jag snoozar. Av någon anledning så verkar de alltid avslutas ganska abrupt, och det är synd. Man dör eller blir skjuten eller så vaknar man helt enkelt av att klockan eller telefonen ringer. Det är synd, jag skulle vilja kontrollera mina drömmar rakt igenom. Det kanske låter tråkigt att bestämma vad man ska drömma, men det är det inte. Det är lika spännande varje gång. Man vet, även fast man inte riktigt vet. Jag tycker iaf att alla som läst ända hit borde prova på det, för som jag skrivit tidigare så är det man upplever väldigt äkta.
Det är ungefär som att få manus till en film eller en bok, och leva det. Varför läsa rödluvan, när du kan vara rödluvan? Eller för de som är lite mer sadistiskt lagda, varför inte vara vargen? Att få uppleva varje träd, varje centimeter av marken och luften och att faktist få vara där, är så mycket bättre än att bara se det på film, eller läsa det som bok.
http://www.illvet.se/polopoly.jsp?d=147&a=548
Sagt och gjort så gick jag och la mig, precis som de flesta dagarna. Och det funkade inte alls, men jag kunde inte låta bli att fundera. Funkade det verkligen? Kan man kontrollera vad man ska drömma? Varje kväll i ett par veckors tid efter att jag hade läst artikeln så försökte jag att få kontroll över mina drömmar. Det funkade inte, mer än hälften av gångerna kom jag inte ens ihåg vad jag hade drömt.
Men sen kom då den första gången jag var medveten om att jag faktist drömde. Jag kommer inte riktigt ihåg vad drömmen handlade om, men jag kommer ihåg att jag tittade på min handlfata, vände den fram och tillbaka och tittade på den igen. Av nån märklig anledning så lyste den grönt andra gången jag tittade och då insåg jag att detta är en dröm. Jag hade gjort en verklighetskontroll, som det så fint kallas.
Jag bestämde mig för att nu jävlar ska jag hoppa så högt jag kan, i drömmar existerar inga gränser. Så jag hukade mig, tog all sats jag bara kunde och skuttade höööögt upp. Jag flög väl säkert ett par hundra meter upp i luften och känslan jag fick var att det här händer verkligen på riktigt! Det var ascoolt, jag var "on top of the world".
Det jag tyvärr inte märkte var att jag koncentrerade mig mest på hur det kändes medans drömmen fortsatte och fysikens lagar slog till. De finns oftast där, om du inte bestämmer dig för att de inte ska finnas där. Jag var på väg neråt, det gick så fort att jag knappt hann märka det. Och PANG, jag landade med ett duns, samtidigt som jag flög upp ur sängen. Välkommen till verkligheten.
Jag var vaken, andnöden hade slagit till(jag vaknar ibland mitt i natten och kan inte andas på ett par sekunder, det är hemskt, man får panik. Och det händer såklart oftast i samband med mardrömmar). Jag var fortfarande lite vimsig men jag insåg vad jag hade gjort. Jag hade kontrollerat min dröm. Jag hade tagit mig in i min egen hjärna. Lurat den, tagit kontroll över den(för en gångs skull), ägt den! Ett tag var det jag som var kung, jag var det allra bästa från stålmannen, spindelmannen, batman, transformers, Nathan Petrelli, alla x-men, fantastic four och alla andra varelser med superegenskaper, och allting var möjligt. Tyvärr hade jag tappat kontrollen efter bara ett högt hopp, men det spelade ingen roll.
Känslan som for genom mig medans jag fortfarande drömde var underbar. Ni kanske vet hur det är när man drömmer, och det känns som att det verkligen är på riktigt. Om inte så vet nog de flesta killarna det om ni tänker efter på när ni hade en "sån" dröm. :D Det är en speciell känsla, det är en riktig känsla. Det händer men ändå inte. Det spelar ingen roll att det inte händer "på riktigt". Det känns som på riktigt, och vare sig man blir ledsen, arg, irriterad eller glad i drömmen, så vaknar man oftast med samma känsla i verkligheten.
Ett par veckor senare lyckades jag igen. Jag kommer inte ihåg hur jag uppfattade att det var en dröm, men jag kom ihåg vad som hände senast jag skuttade. Den här gången skulle jag fanimej landa oxå! Sagt och gjort så hoppade jag så högt jag kunde igen. Den här gången flög jag mycket högre, och på ett konstigt sätt mycket mer fritt oxå. Jag tänkte för mig själv att jag kan flyga ut i rymden om jag vill, det här går hur bra som helst. Och medans jag flög omkring där bland molnen helt uppslukad av det faktum att jag faktist kunde flyga märkte jag såklart inte att jag var på väg neråt igen. Inte förrens jag såg asfalten som jag var på väg att landa på. Jäv*** i hel***e tänkte jag, för att uttrycka mig milt. Hur fan ska jag lösa det här? Jag var på väg att vakna med ett duns igen, om jag inte gjorde nåt. Jag måste landa nånstans, utan att det gör ont. Och så som från ingestans uppenbarade sig ett höghustak under mina fötter, jag landade mjukt och försiktigt. Fråga mig inte vart huset kom ifrån, kom istället ihåg att jag faktist drömde. Jag sprang nerför trapporna i huset och insåg att jag är tamejfan på en bana från spelet Tactical Ops(winterransom för er som har spelat). Och det har jag ju spelat många timmar så jag visste vart jag skulle springa, jag hoppade bland hustaken och över järnvägen in mot rummet där gisslan hölls fången, jag gick in via sidofönstret och PANG. Jag sprängdes av en handgranat.
Jag satt upp i sängen, jag hade återigen vaknat med ett ryck. Ni vet kanske hur det är när man drömmer att man dör, då blir det oftast så. Men jag var nöjd, jag hade återigen kontrollerat min dröm. Och känslorna var lika äkta som senast, även fast drömmen spårade ur lite den här gången. :) Jag hade spelat spelet, jag hade varit spelet!
Sen dess så upplever jag lucida drömmar lite titt som tätt, oftast medans jag snoozar. Av någon anledning så verkar de alltid avslutas ganska abrupt, och det är synd. Man dör eller blir skjuten eller så vaknar man helt enkelt av att klockan eller telefonen ringer. Det är synd, jag skulle vilja kontrollera mina drömmar rakt igenom. Det kanske låter tråkigt att bestämma vad man ska drömma, men det är det inte. Det är lika spännande varje gång. Man vet, även fast man inte riktigt vet. Jag tycker iaf att alla som läst ända hit borde prova på det, för som jag skrivit tidigare så är det man upplever väldigt äkta.
Det är ungefär som att få manus till en film eller en bok, och leva det. Varför läsa rödluvan, när du kan vara rödluvan? Eller för de som är lite mer sadistiskt lagda, varför inte vara vargen? Att få uppleva varje träd, varje centimeter av marken och luften och att faktist få vara där, är så mycket bättre än att bara se det på film, eller läsa det som bok.
http://www.illvet.se/polopoly.jsp?d=147&a=548
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Jag är bara så fascinerad av ämnet så jag var tvungen att dela med mig av det. Ni kanske redan har varit med om det och inte blivit ett dugg imponerade. Det tvivlar jag dock på. Det är kul att drömma, jag älskar att drömma. När jag drömmer finns det inga gränser. Det finns pengar men dom har inget värde. Allt jag vill ha kan jag få, och det är inte bara fantasi. Den korta tiden det varar så ÄR jag faktist där. Jag kan åka till Jupiter, jag kan utveckla gälar och andas under vattnet, det gäller bara att jag har en lucid dröm. Senast drömde jag att jag föll. "Inte igen..." tänkte jag. Måste bort innan jag landar. Och inspirerad av diablo2 som jag var just då så bestämde jag mig för att teleportera därifrån. Jag vet inte hur jag gjorde, men kommer ihåg att det krävdes en ganska stor ansträngning. Och jag är säker på att jag låg och sprattlade som en fisk på land i min säng i verkligheten, med rörelser som var totalt synkroniserade med de jag gjorde i drömmen. Tur att ingen såg. Jag teleporterade mig till perrongen på Väsby station, varför vet jag inte. Dock såg jag att Arlanda Express var på väg, och jag var tvungen att försvinna från den platsen eller bli överkörd. Så jag teleporterade mig till ett konstigt ställe. Det var som ett berg av is och allt jag såg var bara vatten vatten och vatten. Det var ett coolt ställe, men det var kallt, så jag teleporterade vidare. Jag var tillbaka på beachwalken i Malaga, soft! En kille kom springande, polisen kom efteråt. Jag sprang efter och in i en mörk gränd där den springande killen kom fram med en pistol i handen. Jag tackade för mig, blev skjuten och återvände till verkligheten. Det var den coolaste lucida drömmen jag någonsin upplevt. Det var action, det var människor, det var kyla och det var värme, jag upplevde allt. En sak som jag däremot inte kan förstå är vad is-stället var för något. Är det någonting som jag bara hittade på för att komma bort från tåget? Är det något symboliskt från mitt undermedvetna? Är det något ställe som finns på riktigt? Om det finns på riktigt så skulle jag vilja åka dit. Men det som gjorde den här drömmen så speciell var att jag faktist kunde teleportera mig till olika platser. Och det krävdes så mycket för att teleportera, jag var tvungen att skaka med hela kroppen samtidigt som jag slöt ögonen och enbart fokuserade mig på att komma bort. Det var ett hinder, och jag övervann det.
Det är svårt att förklara.
Det är coolt att uppleva.
Det är inte på riktigt, jag vet, men spelar det egentligen någon roll?
Fan...
Det ringde nyss, det var syrran. Eller jag ringde iofs för hon snåla. Men iaf.
Jag har svårt att stå still när jag pratar i telefon, svårt att sitta, svårt att ligga. Så jag går oftast runt. Nu gick jag fram och tillbaka tills jag kom in i hallen, och där låg den, undanstoppad och bortglömd...
Jag tog upp den med foten, trixade lite, sparkade lite, dribblade lite...
Pratade klart, sa hejdå, och sen stog jag där...
Jag måste verkligen flytta till ett land där gräset är grönt året runt, vintern är verkligen inget för mig.
Jag vill spela fotboll nu, inget speciellt, ingen match. Bara leka lite, skjuta, skruva, nicka, lobba. Säga: "Kolla ribbskottet" och skjuta bollen flera meter över och bli tvungen att kuta och hämta den i det höga gräset. Chansen finns, det ligger ingen snö på backen här, det regnar. Det är kallt utomhus, men fortfarande ljust. Det finns konstgräs på södervik ...
Jag vore en dåre, men ack så lockande ...
Jag har svårt att stå still när jag pratar i telefon, svårt att sitta, svårt att ligga. Så jag går oftast runt. Nu gick jag fram och tillbaka tills jag kom in i hallen, och där låg den, undanstoppad och bortglömd...
Jag tog upp den med foten, trixade lite, sparkade lite, dribblade lite...
Pratade klart, sa hejdå, och sen stog jag där...
Jag måste verkligen flytta till ett land där gräset är grönt året runt, vintern är verkligen inget för mig.
Jag vill spela fotboll nu, inget speciellt, ingen match. Bara leka lite, skjuta, skruva, nicka, lobba. Säga: "Kolla ribbskottet" och skjuta bollen flera meter över och bli tvungen att kuta och hämta den i det höga gräset. Chansen finns, det ligger ingen snö på backen här, det regnar. Det är kallt utomhus, men fortfarande ljust. Det finns konstgräs på södervik ...
Jag vore en dåre, men ack så lockande ...
Mattesnillet...
Jag har ju fan räknat fel, det ska vara MER än ett helt år! 4 veckor om året i 22 år är ju för fan 88, 88 jobbiga veckor med julmusik!
En annan rolig ekvation som jag brukar fundera på är att vara miljövänlig.
Jag har 1 mil till jobbet, enkel resa. På en månad(vi säger att en månad är 30 dagar för att göra det så enkelt som möjligt) åker jag alltså 60 mil för att ta mig till och från jobbet.
En liter bensin kostar i dagarna runt 10kr, enkelt att avrunda alltså. Och min lilla bil drar 0,6liter/mil, men om vi lägger på kallkörning och vinterdäck så kan vi väl säga 1,0(för att överdriva).
Då har vi alltså 60mil gånger 1liter/milen. Inte så svårt kanske. 60 liter per månad. Och 60 liter gånger 10kr är 600.
Ett månadskort från SL kostar 690 kr.
Så för att sammanfatta det hela kan vi dra på med ett citat som Danne hävde ur sig i Arjeplog i somras. "Fuck nature, dont let nature fuck you"
Men ok, vi säger såhär då.
600 gånger 12 = 7200. Ett årskort från SL = 7280. Det skiljer alltså en och en halv kebabpizza. Och med SL's årskort får man ju faktist åka vart man vill inom storstockholm, och det är ju bra. Men vi håller oss till jobbtransporter nu. Att åka bilen tar 10 minuter, give or take. Och enligt SL's reseplanerare tar en resa till Rosersberg 20 minuter, lägg till 5 minuters promenad och massvis med förseningar och valet blir ganska enkelt, eller?
Jag skulle gärna åka kommunalt, om jag inte behövde betala en massa extra pengar.
Extra pengar som går åt till att:
En annan rolig ekvation som jag brukar fundera på är att vara miljövänlig.
Jag har 1 mil till jobbet, enkel resa. På en månad(vi säger att en månad är 30 dagar för att göra det så enkelt som möjligt) åker jag alltså 60 mil för att ta mig till och från jobbet.
En liter bensin kostar i dagarna runt 10kr, enkelt att avrunda alltså. Och min lilla bil drar 0,6liter/mil, men om vi lägger på kallkörning och vinterdäck så kan vi väl säga 1,0(för att överdriva).
Då har vi alltså 60mil gånger 1liter/milen. Inte så svårt kanske. 60 liter per månad. Och 60 liter gånger 10kr är 600.
Ett månadskort från SL kostar 690 kr.
Så för att sammanfatta det hela kan vi dra på med ett citat som Danne hävde ur sig i Arjeplog i somras. "Fuck nature, dont let nature fuck you"
Men ok, vi säger såhär då.
600 gånger 12 = 7200. Ett årskort från SL = 7280. Det skiljer alltså en och en halv kebabpizza. Och med SL's årskort får man ju faktist åka vart man vill inom storstockholm, och det är ju bra. Men vi håller oss till jobbtransporter nu. Att åka bilen tar 10 minuter, give or take. Och enligt SL's reseplanerare tar en resa till Rosersberg 20 minuter, lägg till 5 minuters promenad och massvis med förseningar och valet blir ganska enkelt, eller?
Jag skulle gärna åka kommunalt, om jag inte behövde betala en massa extra pengar.
Extra pengar som går åt till att:
- Inte sitta skönt.
- Inte behöva åka till jobbet utan en massa pengasamlande tiggare och illaluktande lodisar.
- Inte ha möjligheten att få välja om man ska komma försent eller inte.
- Behöva utstå en 5 minuters(det tar lite längre tid) promenad på världens tråkigaste väg i en bitande kyla 7 månader om året.
- Få den stora äran att behöva lyssna på folks musik, eftersom de inte har några högtalare till sina telefoner. Såhär i december är det väl garanterat julmusik oxå.
- Inte ha möjlighet att åka ut och äta, om ingen annan ska göra det eller vill låna ut sin bil(visserligen är det bra, sett från ett ekonomiskt perspektiv).
Mer bas, mindre prat.
Jag är så sjukt jävla less på all satans skit-julmusik som man blir tvungen att stå ut med 4 störiga veckor om året. Ja, förjävlig är den. Och alltid är det samma gamla vanliga skit som jag redan har stått ut med i 22 år!
Förstår ni? 4 veckor om året i 22 år är nästan ett helt år!!! ETT HELT ÅR har jag lyssnat på äckligt stinkande rutten julmusik. Det är tamejfan inte ok! Och att det alltid är exakt samma låtar oxå? Fan, remixa lite så kanske de blir bra(läs: mindre dåligt). Mer bas, mindre prat!
Ååh nu ska vi komma i julstämning, så nu spelar vi den absolut sämsta skiten som går att hitta. Jag lyssnar fan hellre på Rickards svenska hiphop med ÖH ÅH ÖH astman bara sug min kuk och ÖH ÅH stup i ett än ... ja ... jag har lyckats ignorera de flesta så just nu kommer jag inte på nån speciell, men det spelar ingen roll, för alla är lika dåliga.
Men så är det ju så att jag är en människa som respekterar andras musiksmak och jag tycker absolut att ni får lyssna på julmusik hur mycket ni vill, det är ju trots allt bara 4 veckor om året. Jag förstår dom som gillar det och har inga problem med det, lyssna på eran julmusik, och visst, spela den för mig. Jag har 48 veckor på mig att ge igen...
Och ge igen kommer jag göra!
Nu ska jag slå på: Trilok & Chiren vs. Alpha Twins - Straight To Hell.mp3
Förstår ni? 4 veckor om året i 22 år är nästan ett helt år!!! ETT HELT ÅR har jag lyssnat på äckligt stinkande rutten julmusik. Det är tamejfan inte ok! Och att det alltid är exakt samma låtar oxå? Fan, remixa lite så kanske de blir bra(läs: mindre dåligt). Mer bas, mindre prat!
Ååh nu ska vi komma i julstämning, så nu spelar vi den absolut sämsta skiten som går att hitta. Jag lyssnar fan hellre på Rickards svenska hiphop med ÖH ÅH ÖH astman bara sug min kuk och ÖH ÅH stup i ett än ... ja ... jag har lyckats ignorera de flesta så just nu kommer jag inte på nån speciell, men det spelar ingen roll, för alla är lika dåliga.
Men så är det ju så att jag är en människa som respekterar andras musiksmak och jag tycker absolut att ni får lyssna på julmusik hur mycket ni vill, det är ju trots allt bara 4 veckor om året. Jag förstår dom som gillar det och har inga problem med det, lyssna på eran julmusik, och visst, spela den för mig. Jag har 48 veckor på mig att ge igen...
Och ge igen kommer jag göra!
Nu ska jag slå på: Trilok & Chiren vs. Alpha Twins - Straight To Hell.mp3
Dagens gåta...
Satt o skrev med en bekant på msn, så skrev den personen såhär ...
*någonting* är så jävla dumma i huvudet så det är fan skrämmande.
Han/hon sa såklart inte *någonting*, utan där ska det stå nåt annat ... frågan är bara vad? :D
*någonting* är så jävla dumma i huvudet så det är fan skrämmande.
Han/hon sa såklart inte *någonting*, utan där ska det stå nåt annat ... frågan är bara vad? :D
Markus Beckham
Jag satt nyss och skrev på msn så poppade reklam för mötesplatsen upp. Och där finns alltså "Markus35".
Det jag undrar, är det där verkligen markus35 eller är det David Beckham? ... Lika som bär kanske? :D
Det jag undrar, är det där verkligen markus35 eller är det David Beckham? ... Lika som bär kanske? :D
Musik
Oj oj oj, idag har jag jobbat över!! Det var timmen mellan 18 och 19 som jorden stod stilla. Lite som en smygpremiär på den där filmen, men den handlar ju om en hel dag. Ja, ni vet vilken jag menar, inget förtydligande behövs!
Iaf så insåg jag när jag åkte hem, att eftersom jag var själv i bilen, så kunde jag njuta fullt ut av musiken. Och jag menar alltså inte att det är tråkigt med sällskap, det är tvärtom. Jag menar inte heller att jag sitter och tok-headbangar samtidigt som jag osynkroniserat trummar på ratten och dörren. Nej, det jag menar är att när jag är själv så tar jag mig verkligen tid att lyssna på musiken, och då blir den så mycket bättre. Konstigt konstigt.
Fast det är ju inte så konstigt å andra sidan, med sällskap så pratar man ju gärna en massa och då hamnar musiken gärna i bakgrunden. Men när det är tyst, och man har sällskap, då är det ändå inte samma sak.
Det är väl säkert bara jag som har en massa koncentrationssvårigheter...
Förresten är min blogg flera gånger bättre än olles!
Iaf så insåg jag när jag åkte hem, att eftersom jag var själv i bilen, så kunde jag njuta fullt ut av musiken. Och jag menar alltså inte att det är tråkigt med sällskap, det är tvärtom. Jag menar inte heller att jag sitter och tok-headbangar samtidigt som jag osynkroniserat trummar på ratten och dörren. Nej, det jag menar är att när jag är själv så tar jag mig verkligen tid att lyssna på musiken, och då blir den så mycket bättre. Konstigt konstigt.
Fast det är ju inte så konstigt å andra sidan, med sällskap så pratar man ju gärna en massa och då hamnar musiken gärna i bakgrunden. Men när det är tyst, och man har sällskap, då är det ändå inte samma sak.
Det är väl säkert bara jag som har en massa koncentrationssvårigheter...
Förresten är min blogg flera gånger bättre än olles!
En billig hemlighet.
Visst blir min blogg pimpad med alla snygga bilder och grejer? :D
Så vi tar en till av bara farten. Axe är ju en billig och statuslös parfym, om det ens kan kallas så. Så tänker nog de flesta, men då ska jag avslöja en hemlighet för er. Axe africa är fan den bästa parfymen som finns :D Den kostar i stort sett inget, och luktar tamejfan sjukt gott! Jag använder alltid den, och har fått höra både "Hugo boss?" "Calvin klein?" och nu senast "Dolce & gabbana?"
Nej, nej och nej. Det är gamla hederliga Axe. Det brukar folk inte riktigt tro på, men tro på det!
Nu känner jag mig billig, av någon konstig anledning. Det spelar ju egentligen ingen roll vilket märke det är, men just axe låter så dåligt. Skumt det där ... men gott luktar den iaf.
Nu är det ju så att på reklamen blir axe-killen chokladig, och det var nästan så för mig igår! Tyvärr valde jag själv att bli brun, och det var tack vare en massa smink. Det var julfest förresten! :D
Så vi tar en till av bara farten. Axe är ju en billig och statuslös parfym, om det ens kan kallas så. Så tänker nog de flesta, men då ska jag avslöja en hemlighet för er. Axe africa är fan den bästa parfymen som finns :D Den kostar i stort sett inget, och luktar tamejfan sjukt gott! Jag använder alltid den, och har fått höra både "Hugo boss?" "Calvin klein?" och nu senast "Dolce & gabbana?"
Nej, nej och nej. Det är gamla hederliga Axe. Det brukar folk inte riktigt tro på, men tro på det!
Nu känner jag mig billig, av någon konstig anledning. Det spelar ju egentligen ingen roll vilket märke det är, men just axe låter så dåligt. Skumt det där ... men gott luktar den iaf.
Nu är det ju så att på reklamen blir axe-killen chokladig, och det var nästan så för mig igår! Tyvärr valde jag själv att bli brun, och det var tack vare en massa smink. Det var julfest förresten! :D
Längtan...
Finns en risk att det blir en del inlägg idag, är lite bakis och har inte så mkt att göra. Måste iofs åka och hämta bilen snart, jobbigt :(
Hursomhelst satt jag och tittade igenom en massa gamla bilder, och kom över bilder från sommaren 2007.
Vi var ett gäng från jobbet(och lite annat folk) som spelade brännboll i märsta. Det var helg, det var slappt, det var feststämning, solen sken(nästan). Och då slog det mig, fan vad jag längtar till sommaren.
Den här bilden säger allt.
Ligga i gräset...
Snart är det sommar igen ... snart!
Hursomhelst satt jag och tittade igenom en massa gamla bilder, och kom över bilder från sommaren 2007.
Vi var ett gäng från jobbet(och lite annat folk) som spelade brännboll i märsta. Det var helg, det var slappt, det var feststämning, solen sken(nästan). Och då slog det mig, fan vad jag längtar till sommaren.
Den här bilden säger allt.
Ligga i gräset...
Snart är det sommar igen ... snart!
Åhh, vilken lyckodag!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3938179.ab
Tänk om jag hade varit i Borlänge den här helgen! Då hade jag haft massa grandiosa big ones nu!!
Jag va iofs här i helgen, och va på julfest :D
Tänkte lägga in en bild ... men jag har lagt mobil-kabeln på ett ställe där jag lätt ska komma ihåg vart den är ... jag undrar bara vart det nu var ... ? :/
Tänk om jag hade varit i Borlänge den här helgen! Då hade jag haft massa grandiosa big ones nu!!
Jag va iofs här i helgen, och va på julfest :D
Tänkte lägga in en bild ... men jag har lagt mobil-kabeln på ett ställe där jag lätt ska komma ihåg vart den är ... jag undrar bara vart det nu var ... ? :/
Helt underbart...
Det är fan fantastiskt, att en stenhård ful och iskall degklump kan utvecklas till en fantastiskt väldoftande och välsmakande pizza som omöjligt går att hitta i en pizzeria eller restaurang. Möjligtvis att el taco är lika god och bra ... men det är fan osäkert...
(Jag ska skriva mer, men inte just nu, nu ska jag äta!)
(Jag ska skriva mer, men inte just nu, nu ska jag äta!)
