A-Palle

Dock har jag, som den vän av ordning jag är, aldrig någon mat hemma. Ingenting att hålla koll på = ingen oordning. It's take-away or the highway som jag brukar säga :D Soporna i Limp Bizkit fick inte ens till den texten.

Men, då har ju det här jävla prolemet uppstått. Senaste dagarna när jag ska gå ut för att handla mat, har gatorna varit helt jävla överfulla. Ni vet sedan tidigare vad jag tycker om äckliga människor som bara strosar till synes helt utan mål, right?

Men ja, det värsta av allt. Verkligen det allra mest värstaste någosin, det hände mig idag på Corte Ingles (som Åhlens typ). På väg mot mataffären går jag och syrran in på Corte ingles. Inte bredvid varandra som normala individer, utan i ett väldigt litet led. Varför? Det får såklart bara plats 1 människa i bredd per gång, för det är sån äcklig julhets så varenda liten spanjor kryper ur sin koja för att köpa sig en julklapp. Ok, iaf. Jag har gått och klagat för syrran hela vägen dit, så när jag ser en person som verkar vilse och på väg att gå in i en monter så tänker jag bara:

Det är dom här idioterna som är värst. Dom som bara är ute och går och om det inte vore för deras nervsystems förmåga att jobba på automatik aldrig skulle fatta att ena foten bör sättas framför den andra för att ta sig framåt. Nej nej, det är såna här störiga fanskap som verkar ha en utomståendes huvud fastnålat på en kropp, och inte vet alls vad fan dom, eller huvudet, håller på med. Men, jag tänker det bara. Jag säger inget. Känner att jag har klagat tillräckligt. Så jag går förbi...

Trodde jag. Den här idioten bryter mot alla logikens lagar och regler, och tar ett steg rakt (fast det var snett) ut i den mest ologiska riktningen som finns. Han fäller mig... nästan. Hade det inte varit för att jag efter 25 år av hårt leverne mer och mer insett att varenda människa är en oberäknelig idiot (återigen inte ni som läser bloggen, ni är undantag) hade jag säkerligen spenderat fredagskvällen med att plocka parfymflaskor från huvudet. Men men... jag vacklar väl till utan att tappa balansen helt. Jag klarar mig, för jag var beredd. Mannen i fråga tittar på mig och säger glatt och till synes helt obekymrat: Perdon.

Jag skjuter honom. Jag hugger honom med en kniv. Jag pepprar hans stackars spanska kropp full med bly, jag tar till och med fram en skridsko och skär halsen av honom. Det är mycket jag gör, i mitt huvud, medans jag bara tittar argt på honom. Vi går vidare.

Det mest ironiska av allt. Det är att jag efter 10 minuters konstant klagande faktiskt tänkte: "Nu ska jag inte klaga mer, det kanske finns folk som är rätt hyggliga ändå..." Aldrig mer, aldrig mer...

(Som tur är har jag nog världens bästa mamma, som gjorde dagen så jävla mycket bättre genom att skicka ett paket, med helt sjukt mycket svenskt godis. Kommer garanterat räcka i flera dagar! Så ni som läser här, sluta aldrig upp med att inte vara korkade!)

Pojken hade sedan ett par månader tillbaka utforskat ny mark. Han var, milt sagt, vilse i pannkakan då språkbarriärer ofta satte käppar i hjulen, och då framförallt i hjulen till restaurangvagnen. Vart han än tittade och vart han än testade, så blev slutresultatet alltid detsamma. Maten sög, och det var bara att acceptera.

Dock sägs det ju att även en blind höna bla bla ni vet. Och det är fan sant. För en gång, av en ren slump såklart, hittades en restaurang som skulle rendera ett toppbetyg. Ett steakhouse, med Palmas allra saftigaste och möraste stekar. Perfekt grillade och smaksatta med en kryddning som inte lämnade mycket åt fantasin. Vid första anstiftan till kontakt mellan smaklökar och köttbit var han såld. Att köttet nästan smälte i munnen gjorde inte saken värre. Lägg därtill på en fantastiskt god sallad, helt underbart gräddat bröd och en bakad potatis som får en att glömma både tid och rum, ja, då har ni Block House Palma.

Så i lördags var det dags igen. Efter en månads självplågande för största möjliga lustupplevelse äntrade pojken med tillhörande bihang (haha) återigen Block House's fantastiska atmosfär. Stämningen var på topp, lokalen fylld och stekar grillades som aldrig förr. Mjuka, fina, mustiga, underbara stekar. Äntligen var det dags. Förrätt beställdes och erövrades innan kvällens huvudnummer stod på tapeten. Det var dags, igen. Brödet gjorde ingen förvånad när det var precis lika fantastiskt som föregående gång. Lagom uppvärmt och en perfekt knaprig yta. Potatisen levererade även den en fulländad smakupplevelse, och det enda som kunde överträffa den var steken som låg på sidan om...

Vilket den även gjorde. Lyckan var total. Framför sig hade pojken 160 gram av det mest underbara en människa kan föreställa sig, 160 gram kärlek i dess renaste form. Lyckan var total, livet kändes fulländat.

Men, en fasansfull tanke infann sig. Ett endaste litet uns av tankeverksamhet, som spred sig som en hjärncellspandemi. Tänk om...

Ack, fasansfulla känsla. Tänk om maten inte skulle räcka till! Tänk om man insåg att man passerat halvvägs, och slutprognosen inte såg lovande ut. Pojken var på väg mot den skräckfyllda balansen av att vara fortsatt hungrig men ändå tillräckligt mätt för att inte köpa mer utan att behöva kasta bort delar av det. Det som återstod var en smärtsam kamp mot bristen av mättnadskänsla. Det som återstod, var det värsta som kan hända en människa...

Så varför, varför i lagens namn, är det tillåtet att strosa omkring på gatan som ett jävla efterblivet mongo och bara helt utan anledning stanna, vända sig om (gärna medans man håller i nåt som man kan spilla på andra), vara allmänt jävla äcklig och fet, lukta illa eller bara vara allmänt cp-skadad?

Det finns inga regler.

Jag ska ge er ett exempel. Helt jävla hypotetiskt alltså. Det har ingen som helst verklighetsförankring utan hittas på i skrivande stund. Tror ni mig inte är det erat jävla problem och då beklagar jag så jävla mycket.

Det är torsdagseftermiddag, och jag är av en slump i ja... säg Palma, på Mallorca. Helt random liksom. Jag har fått ett infall av hungrig, så jag bestämmer mig för att gå och fixa nån mat. Vi kan låtsas att jag är på väg till subway. På vägen till subway så råkar det vara en shoppinggata, samt ett stort torg med massa äckliga jävla street-performers. Ni vet såna där tattare som bara sitter och tigger pengar. Vi kan låtsas att där finns en äcklig jävla rosa pantern som ser ut som den varit med om 7 svåra år och en redig "springa-in-i-väggen-olycka". Där finns även en kille. En svart kille. Inte svart som i neger...

Eller jo förresten, svart som i neger. Vad tror ni hans grej är då? Jo...hör och häpna. Killen har MÅLAT SIG HELT JÄVLA KOLSVART! Yes, ni hörde rätt. Svart kille målar sig svart = svart kille.

Det här tycker folk är helt jävla super-fascinerande! En svart svart kille, med svarta kläder och en svart bok. Så det bildas EN STOR FET JÄVLA KLUNGA SOM MAN MÅSTE GÅ EN TUSENMILAOMVÄG FÖR ATT KOMMA FÖRBI :@ :@

Ok. Skit i dom nu. Man kommer förbi, efter typ hundra minuter, en slängt av svältdöden och återuppståndelse så är man på banan igen. Vad väntar då? Jo, den största delen av shoppinggatan. Fullt med folk! Folk som går segare än fittslem rinner nerför en backe med 1 grads lutning. Så försöker man gå förbi, då möts man först av flera jävla idiot-pack som går framför, men lika jävla sakta. Och som om inte det vore nog, så kommer det andra jävla äckel till människor och kutar rakt mot en. Efter det hamnar man bakom en pappa som verkar ha slagit något av ett världsrekord i långa armar. Han håller såklart ut armarna, och i änden på varje arm så håller han i vad som verkar vara två små äckliga kryp till barn. Barnen äter såklart glass, eller nåt annat slemmigt jävla skit som jag INTE vill ha på min skjorta, och eftersom de tar upp hela vägen så vet jag inte hur jag ska ta mig förbi.

Här börjar mina mordiska tankar byggas upp, och jag känner för att starta ett världskrig mot alla människor förutom dom som jag tycker om. Förslagsvis alla som läser i bloggen och min familj. Man blir liksom galen. Blodet rusar och ögonen svartnar.

Om det bara fanns regler! Promenad-regler för fotgängare!
Om alla höll sig på sin sida av vägen.
Om shoppinggator vore motorvägar för fotgängare. Där folk som går sakta hade en fil, folk som går normalt i mitten och de som går fort till vänster. Förstår ni lyckokänslorna som ALLA skulle känna?
Inga äckliga barn som går runt och kladdar ner allt, inklusive sig själva. De får snällt gå i led annars kommer farbror polisen och skriver en bot.

Avfarter istället för alla idioter som bara tvärstannar.

Att inte detta har uppfunnits är ett stort mysterium, och vore lösningen på alla världens problem.

Men som tur var så var ju allt bara fantasi. Det var inte alls som så att det hände mig tidigare idag. I vilket jävla fall som helst, verklighet eller inte, så fick huvudpersonen tag i sin satans macka från subway, gick hem, åt den och levde lyckligt(?) i alla sin dagar. Eller nåt.

där...

Typ 20kvm (Marion kommer inte bli nöjd!), typ 420€ i hyra, typ inte så jättebilligt. Men jävligt centralt i gamla stan, eller Casco Antiguo som det så fint heter :) Priserna här är höga, väldigt höga, lägenhetspriserna alltså. De andra är ett jävla lotteri. En burk kaffepulver kan kosta 80kr på ett ställe samtidigt som det kostar 30kr på det andra. Men jag är nöjd iaf, och det är väl det viktigaste? Även om en gnällblogg av naturliga skäl tar viss skada av att innehavaran är nöjd :p

Kläder har jag inte riktigt kollat in än, men har märkt att de börjat med vinterkläder också, och då är det fan inte vilka vinterkläder som helst. Kom ihåg när ni ser dom här bilderna att det fan är 28 grader ute vid 22-tiden på kvällen här (och för alla korkade jävlar som läser bloggen som inte fattar, så är det garanterat mer än 28 på dagarna), för honom:

och för henne:

Sånt där skit vill man ju gärna gå runt med i den här värmen... Är ganska säker på att IQ-nivån här i Spanien är betydligt lägre än i Sverige.

MAX 10 timmars effektivt arbete = 1 veckas planerat arbete. På en 5-veckors kurs blir det alltså max 50 timmar effektivt arbete. Iaf i engelskan. Jobbar man hårt blir det en hel del tid över till att...

softa i gräset. Eller kanske...

softa på klipporna. Eller kanske...

softa i vattnet :D

så vi ringde och det visade sig att nån redan bokat den. Aja, skitsamma tänkte jag och gick hem. Dagen efter har jag fått ett mejl på morgonen, och det verkar som att vi gått till fel lägenhet dagen innan. Tycker allt ser skitbra ut, nästan för bra för att vara sant. Så jag svarar att jag är grymt intresserad av att se den. Får då det här svaret:

"Thank you for your reply but the matter is that I'm in Manchester already. Like I have inform you before, the price you shall pay for one month of rent will be 780 EURO , with no extra taxes to pay. The money, I want to revive it monthly to my bank account, so I hope it will be no problem for you to wire the money to my bank account. The apartment is ready for you, bla bla bla bla"

Skrällen som uppstår när han vill ha pengar direkt medans jag inte får nånting? Jävla skiten, snubben försökte blåsa mig. Så jag pissade på hans hus trots att jag inte fick...

sen gick jag hem.

Vad tycker ni, duger färgen på vattnet? (Det är en sandstrand till höger som inte syns i bild.)

Dagens näringsintag!

Gott var det, men jag saknar Arla Hushållsost!

I nästan 25 år fick vi njuta av ditt sällskap. Och njöt, det gjorde vi, för det var den effekten du hade på folk. Det är meningen att man ska vara glad över tiden vi fick, men just nu känns det som alldeles för lite... Det blev alldeles för lite.

Jag tror att jag talar för alla när jag, tyvärr för sent, berättar hur mycket jag uppskattat ditt sätt att vara på. Du satte alltid andra först, och såg alltid till att alla andra hade det bra! Ett garv var aldrig långt borta och du levde livet med en sån positiv energi. En energi som alltid smittade av sig.

Jag kommer ihåg sista gången vi sågs. Du skulle åka till White Horse med en polare. Såklart ringde du till mig först, för att höra om jag jobbade. Det gjorde jag och efter att du försäkrat dig en handfull gånger (som vanligt) att det inte skulle vara några problem för mig, så hämtade jag upp er. På vägen berättade du hur tråkigt du tyckte det var att du inte kunda komma på Noahs namngivningsceremoni. Trots att jag förstod det redan från början så repeterade du det flera gånger, för att visa hur synd du verkligen tyckte att det var. För det var så du var, alltid angelägen om oss andra, alltid med oss i fokus. När jag lämnade av er betalade du överpris (som vanligt) och berättade hur mycket du uppskattade skjutsen. Flera gånger, såklart, för det var så du var...

Jag minns dock inte första gången vi sågs, men jag minns mycket annat. Dunderfyllan i Enskede där vi tillsammans garvade som fan och senare dubbade mig till riddare. Den kryssningen vi var på för, på dagen, exakt 4 år sedan. Ett antal fyllor, lite tjafs, ett antal nhl-kvällar, en hel drös med taxiåkningar och mycket mycket mer. Nu är det över och kommer aldrig igen. Och det suger så jävla hårt.

Mina tankar går till din familj, dina nära och kära och framförallt din dotter, som aldrig kommer få chansen att växa upp och se vilken fantastiskt underbar människa hennes far var. Det är så jävla orättvist och fel bara. Trots att du påverkat många av oss på ett positivt sätt, så lämnar du ett stort jävla tomrum efter dig. Jag hoppas att du, vart du än är, har det bra nu och att din själ vilar i frid. Jag kommer alltid att sakna dig och komma ihåg dig på ett positivt sätt, för det är enda sättet man kan komma ihåg dig på.

Din tid var fan inte kommen, ändå togs du ifrån oss :(

Fredrik Erkenfalk 86/09/13 - 11/08/25.

Happa ville veta vad som fick mig att dra hit till Mallis.

Bra jävla fråga, det är så många aspekter att räkna in så det skulle ta mig en evighet att skriva ner alla. Men kort och gott, jag ska plugga komvux (på distans). Jag tycker inte om det svenska klimatet och jag har en syster som bor här och kommer hjälpa mig med boende och sånt i början. Det hela går egentligen ut på att jag faktiskt ska plugga, och jag kan fan lika gärna göra det här istället för i Sverige.

Min äldsta bror, och en av mina bästa polare Rickard är mina motivationskällor. Micke, brorsan alltså, visar hela tiden att det lönar sig att plugga med sitt fina, roliga jobb i Kina och Rickard som har kört hårt och hållit mig uppdaterad om hur det går till och så visar att det faktiskt fan inte är svårare än att bara köra på!

Som jag skrivit tidigare är lägenheten uthyrd och jag har kvar den än så länge. Det är en lägenhet som jag trivs förjävla bra i och inte vill lämna över i första taget. Den i Sverige alltså. Här på ön kommer jag leta efter nåt andrahandsboende, eftersom jag kommer ha ett slutbetyg när jag är "klar" i februari. Som det känns nu har jag ingen som helst lust att återvända till Sverige. Men jag måste hem för nationella prov o skit och för att ta reda på hur jag ska gå vidare. Vad som händer efter februari är alltså oklart. Jag kommer ha ett slutbetyg, med massa kassa skitkurser som jag egentligen inte vill ha och inte behöver samt att jag måste tenta upp dom betygen om jag inte får ta bort dom. Jag är fortfarande inte helt insatt som ni kanske märker. Tanken sen är iaf att jag ska plugga vidare på högskola/universitet men det är ganska långt kvar tills dess. Och som det ser ut nu så skulle jag mer än gärna köra allt det på distans också, för det här känns så jävla rätt!

Hur avundsjuka blev ni inte nu? Vi fortsätter, utanför finns det ungefär bara en massa trånga gränder, åt precis varenda håll. Just idag tar vi bara en slumpmässig och ser vart vi hamnar...

Nämen, en kyrka! Bra riktmärke tänker ni säkert nu, men såna här finns det hur många som helst av, men den är ändå fin =)

Aja, vi fortsätter väl vidare genom en en till trång gata då. Nu kanske ni börjar förstå att det inte är helt jävla lätt att hitta hem själv?

Aja, efter att vi kom ut från den här så var vi iaf vid katedralen, och det är fan inga dåliga grejer!

Nedanför katedralen ser det ut såhär:

Ibland på kvällarna, mittemot katedralen, så har de även utomhusbio. Nämnde jag att det såklart är gratis?

Jag skrev tidigare om att det var nån konsert vid katedralen, och la upp en ganska diffus bild. Såhär ser det ut dagtid

Vi tar en titt på katedralen nedifrån också, det är utan tvekan en väldigt mäktig byggnad!

Jaja, nu tar vi en sväng över vägen, medans det ändå är röd-grönt?

Men så blev det grön-rött istället? Skit samma fan, spring bara!

Nu ska vi bara följa den här vägen en liten bit...

så kommer vi snart komma till den närmsta, men inte så vackra... BEACHEN!!

Ok den duger väl, om ni bara väntar här en sväng så ska jag simma ut och ta ett kort från vattnet

Det där var jävligt jobbigt, så nu tänker jag gå hem :D Det finns säkert nån kyrka eller så på vägen också...

Och förresten har det kommit till min kännedom att en i gruppen fyller år idag. Så det firar vi med att gemensamt sjunga Jag må han leva och ett hipp hipp:
HURRA
HURRA
HURRA
HURRA!

Dessvärre verkar han ha stannat kvar i vattnet. Jaja, skit samma, det var det, jag är hemma nu, livet äger =)

Igår gick vi iaf ner en sväng till katedralen som finns här. Den är ganska fin, kan man väl säga...

Bilderna är inte de skarpaste, eftersom de är tagna med mobilen. Lyckligtvis överlevde jag gårdagens problem så jag kan iaf lägga in bilderna i datorn nu. Nedanför katedralen finns det en liten scen, och en bar.

Igår var det konsert. Det var ju inte direkt Spaniens bästa band som spelade men det var ju ändå någonting. Det roliga med såna här händelser i Sverige är att det utan tvekan skulle vara långa avspärrningar och dyr entré när det blir konsert, men här är det gratis. Bara att traska ner och sätta sig. Inte heller är det några stora fylleslag a la svensk midsommarafton utan folk här kan faktiskt umgås även utan alkohol. Jävligt märkligt.

Ja, spanjorerna dom kan dom. På andra sidan vattnet utanför katedralen brukar det tydligen visas gratis-bio också. Det mesta som händer här verkar faktiskt vara gratis. Här har Sverige väldigt mycket att lära!

Humorn däremot, den är en annan femma. Var och fixade kontantkort häromdagen och här är vad jag fick med.

1. Sätt i kortet i telefonen
2. Slå pin-koden
3. Ring Maria

...?

Märkligt, mycket märkligt!