A-Palle

Pojken hade sedan ett par månader tillbaka utforskat ny mark. Han var, milt sagt, vilse i pannkakan då språkbarriärer ofta satte käppar i hjulen, och då framförallt i hjulen till restaurangvagnen. Vart han än tittade och vart han än testade, så blev slutresultatet alltid detsamma. Maten sög, och det var bara att acceptera.

Dock sägs det ju att även en blind höna bla bla ni vet. Och det är fan sant. För en gång, av en ren slump såklart, hittades en restaurang som skulle rendera ett toppbetyg. Ett steakhouse, med Palmas allra saftigaste och möraste stekar. Perfekt grillade och smaksatta med en kryddning som inte lämnade mycket åt fantasin. Vid första anstiftan till kontakt mellan smaklökar och köttbit var han såld. Att köttet nästan smälte i munnen gjorde inte saken värre. Lägg därtill på en fantastiskt god sallad, helt underbart gräddat bröd och en bakad potatis som får en att glömma både tid och rum, ja, då har ni Block House Palma.

Så i lördags var det dags igen. Efter en månads självplågande för största möjliga lustupplevelse äntrade pojken med tillhörande bihang (haha) återigen Block House's fantastiska atmosfär. Stämningen var på topp, lokalen fylld och stekar grillades som aldrig förr. Mjuka, fina, mustiga, underbara stekar. Äntligen var det dags. Förrätt beställdes och erövrades innan kvällens huvudnummer stod på tapeten. Det var dags, igen. Brödet gjorde ingen förvånad när det var precis lika fantastiskt som föregående gång. Lagom uppvärmt och en perfekt knaprig yta. Potatisen levererade även den en fulländad smakupplevelse, och det enda som kunde överträffa den var steken som låg på sidan om...

Vilket den även gjorde. Lyckan var total. Framför sig hade pojken 160 gram av det mest underbara en människa kan föreställa sig, 160 gram kärlek i dess renaste form. Lyckan var total, livet kändes fulländat.

Men, en fasansfull tanke infann sig. Ett endaste litet uns av tankeverksamhet, som spred sig som en hjärncellspandemi. Tänk om...

Ack, fasansfulla känsla. Tänk om maten inte skulle räcka till! Tänk om man insåg att man passerat halvvägs, och slutprognosen inte såg lovande ut. Pojken var på väg mot den skräckfyllda balansen av att vara fortsatt hungrig men ändå tillräckligt mätt för att inte köpa mer utan att behöva kasta bort delar av det. Det som återstod var en smärtsam kamp mot bristen av mättnadskänsla. Det som återstod, var det värsta som kan hända en människa...