A-Palle

Stockholmare är ett speciellt folkslag. På många olika sätt och vis. Men det finns en sak som stör mig mer än allt det andra.Och det är att dom fan aldrig kan öppna munnen och bjuda på en kommentar eller ett leende, och det sistnämnda behöver man inte ens öppna munnen för! Och nu tänker väl alla som har sett mig på jobbet att jag är ju en jävligt munter typ själv, men det är skillnad på jobbet och ... livet. Alla är så jävla svenska här, och det är sjukt tråkigt. Ta barn som exempel. Barn är experter på att skämma ut sina föräldrar, och det är ju sånt som faktist bara är roligt. Och när något sånt händer här, i bussen, på pendeltåget eller vart som helst, då finns det alltid massvis med folk som tittar. Men när föräldern höjer blicken och tittar tillbaka så byter åskådarna fokus direkt. Man vill ju inte ha ögonkontakt heller! Kan man inte bara le lite? Eller säga nåt skojigt?

Det finns en annan sak jag retar mig på oxå. Och det är dörrar! Jag brukar av rent hyfs hålla upp dörren om någon ska gå in genom den efter mig. Och då brukar jag förvänta mig ett tack, jag vet egentligen inte ens varför. Personen bakom bad mig aldrig att hålla dörren, han eller hon kunde säkerligen ha gjort det själv. Men ändå så känns det som en sån enkel sak, att bara säga tack. Men men, man vill ju inte prata med folk som man inte känner! Nej, nuförtiden får folk som går in bakom mig utan att säga tack ett välförtjänt "Varsågod!". Lite bitchigt och omoget kanske, men helt klart rätt!

Det sorgliga är oxå att skillnaden är enorm, när man jämför det här mellan städerna jag oftast är i. I Borlänge säger man tack, i Stockholm sänker man blicken. Titta gärna, men undvik ögonkontakt! Nej, stockholmare är tråkiga, instängda individualister, och det suger. Och ja, jag generaliserar!

Grattis Junior förresten, som fick en son den 8:e november(om ja förstått hans msn-datering korrekt). Lycka till! :)