A-Palle

För längesen läste jag en artikel i illustrerad vetenskap om ett fenomen som kallas "lucida drömmar". Det finns en länk till artikeln längst ner för er som är intresserade. Mycket läsvärd om ni frågar mig. Kort och gott så handlar det om att man kan kontrollera vad man drömmer. Det var en artikel som fångade mitt intresse och jag blev genast nyfiken på att ta reda på hur man gjorde, eftersom alla kunde lära sig det.

Sagt och gjort så gick jag och la mig, precis som de flesta dagarna. Och det funkade inte alls, men jag kunde inte låta bli att fundera. Funkade det verkligen? Kan man kontrollera vad man ska drömma? Varje kväll i ett par veckors tid efter att jag hade läst artikeln så försökte jag att få kontroll över mina drömmar. Det funkade inte, mer än hälften av gångerna kom jag inte ens ihåg vad jag hade drömt.
Men sen kom då den första gången jag var medveten om att jag faktist drömde. Jag kommer inte riktigt ihåg vad drömmen handlade om, men jag kommer ihåg att jag tittade på min handlfata, vände den fram och tillbaka och tittade på den igen. Av nån märklig anledning så lyste den grönt andra gången jag tittade och då insåg jag att detta är en dröm. Jag hade gjort en verklighetskontroll, som det så fint kallas.
Jag bestämde mig för att nu jävlar ska jag hoppa så högt jag kan, i drömmar existerar inga gränser. Så jag hukade mig, tog all sats jag bara kunde och skuttade höööögt upp. Jag flög väl säkert ett par hundra meter upp i luften och känslan jag fick var att det här händer verkligen på riktigt! Det var ascoolt, jag var "on top of the world".
Det jag tyvärr inte märkte var att jag koncentrerade mig mest på hur det kändes medans drömmen fortsatte och fysikens lagar slog till. De finns oftast där, om du inte bestämmer dig för att de inte ska finnas där. Jag var på väg neråt, det gick så fort att jag knappt hann märka det. Och PANG, jag landade med ett duns, samtidigt som jag flög upp ur sängen. Välkommen till verkligheten.

Jag var vaken, andnöden hade slagit till(jag vaknar ibland mitt i natten och kan inte andas på ett par sekunder, det är hemskt, man får panik. Och det händer såklart oftast i samband med mardrömmar). Jag var fortfarande lite vimsig men jag insåg vad jag hade gjort. Jag hade kontrollerat min dröm. Jag hade tagit mig in i min egen hjärna. Lurat den, tagit kontroll över den(för en gångs skull), ägt den! Ett tag var det jag som var kung, jag var det allra bästa från stålmannen, spindelmannen, batman, transformers, Nathan Petrelli, alla x-men, fantastic four och alla andra varelser med superegenskaper, och allting var möjligt. Tyvärr hade jag tappat kontrollen efter bara ett högt hopp, men det spelade ingen roll.

Känslan som for genom mig medans jag fortfarande drömde var underbar. Ni kanske vet hur det är när man drömmer, och det känns som att det verkligen är på riktigt. Om inte så vet nog de flesta killarna det om ni tänker efter på när ni hade en "sån" dröm. :D Det är en speciell känsla, det är en riktig känsla. Det händer men ändå inte. Det spelar ingen roll att det inte händer "på riktigt". Det känns som på riktigt, och vare sig man blir ledsen, arg, irriterad eller glad i drömmen, så vaknar man oftast med samma känsla i verkligheten.

Ett par veckor senare lyckades jag igen. Jag kommer inte ihåg hur jag uppfattade att det var en dröm, men jag kom ihåg vad som hände senast jag skuttade. Den här gången skulle jag fanimej landa oxå! Sagt och gjort så hoppade jag så högt jag kunde igen. Den här gången flög jag mycket högre, och på ett konstigt sätt mycket mer fritt oxå. Jag tänkte för mig själv att jag kan flyga ut i rymden om jag vill, det här går hur bra som helst. Och medans jag flög omkring där bland molnen helt uppslukad av det faktum att jag faktist kunde flyga märkte jag såklart inte att jag var på väg neråt igen. Inte förrens jag såg asfalten som jag var på väg att landa på. Jäv*** i hel***e tänkte jag, för att uttrycka mig milt. Hur fan ska jag lösa det här? Jag var på väg att vakna med ett duns igen, om jag inte gjorde nåt. Jag måste landa nånstans, utan att det gör ont. Och så som från ingestans uppenbarade sig ett höghustak under mina fötter, jag landade mjukt och försiktigt. Fråga mig inte vart huset kom ifrån, kom istället ihåg att jag faktist drömde. Jag sprang nerför trapporna i huset och insåg att jag är tamejfan på en bana från spelet Tactical Ops(winterransom för er som har spelat). Och det har jag ju spelat många timmar så jag visste vart jag skulle springa, jag hoppade bland hustaken och över järnvägen in mot rummet där gisslan hölls fången, jag gick in via sidofönstret och PANG. Jag sprängdes av en handgranat.

Jag satt upp i sängen, jag hade återigen vaknat med ett ryck. Ni vet kanske hur det är när man drömmer att man dör, då blir det oftast så. Men jag var nöjd, jag hade återigen kontrollerat min dröm. Och känslorna var lika äkta som senast, även fast drömmen spårade ur lite den här gången. :) Jag hade spelat spelet, jag hade varit spelet!

Sen dess så upplever jag lucida drömmar lite titt som tätt, oftast medans jag snoozar. Av någon anledning så verkar de alltid avslutas ganska abrupt, och det är synd. Man dör eller blir skjuten eller så vaknar man helt enkelt av att klockan eller telefonen ringer. Det är synd, jag skulle vilja kontrollera mina drömmar rakt igenom. Det kanske låter tråkigt att bestämma vad man ska drömma, men det är det inte. Det är lika spännande varje gång. Man vet, även fast man inte riktigt vet. Jag tycker iaf att alla som läst ända hit borde prova på det, för som jag skrivit tidigare så är det man upplever väldigt äkta.
Det är ungefär som att få manus till en film eller en bok, och leva det. Varför läsa rödluvan, när du kan vara rödluvan? Eller för de som är lite mer sadistiskt lagda, varför inte vara vargen? Att få uppleva varje träd, varje centimeter av marken och luften och att faktist få vara där, är så mycket bättre än att bara se det på film, eller läsa det som bok.

http://www.illvet.se/polopoly.jsp?d=147&a=548

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Jag är bara så fascinerad av ämnet så jag var tvungen att dela med mig av det. Ni kanske redan har varit med om det och inte blivit ett dugg imponerade. Det tvivlar jag dock på. Det är kul att drömma, jag älskar att drömma. När jag drömmer finns det inga gränser. Det finns pengar men dom har inget värde. Allt jag vill ha kan jag få, och det är inte bara fantasi. Den korta tiden det varar så ÄR jag faktist där. Jag kan åka till Jupiter, jag kan utveckla gälar och andas under vattnet, det gäller bara att jag har en lucid dröm. Senast drömde jag att jag föll. "Inte igen..." tänkte jag. Måste bort innan jag landar. Och inspirerad av diablo2 som jag var just då så bestämde jag mig för att teleportera därifrån. Jag vet inte hur jag gjorde, men kommer ihåg att det krävdes en ganska stor ansträngning. Och jag är säker på att jag låg och sprattlade som en fisk på land i min säng i verkligheten, med rörelser som var totalt synkroniserade med de jag gjorde i drömmen. Tur att ingen såg. Jag teleporterade mig till perrongen på Väsby station, varför vet jag inte. Dock såg jag att Arlanda Express var på väg, och jag var tvungen att försvinna från den platsen eller bli överkörd. Så jag teleporterade mig till ett konstigt ställe. Det var som ett berg av is och allt jag såg var bara vatten vatten och vatten. Det var ett coolt ställe, men det var kallt, så jag teleporterade vidare. Jag var tillbaka på beachwalken i Malaga, soft! En kille kom springande, polisen kom efteråt. Jag sprang efter och in i en mörk gränd där den springande killen kom fram med en pistol i handen. Jag tackade för mig, blev skjuten och återvände till verkligheten. Det var den coolaste lucida drömmen jag någonsin upplevt. Det var action, det var människor, det var kyla och det var värme, jag upplevde allt. En sak som jag däremot inte kan förstå är vad is-stället var för något. Är det någonting som jag bara hittade på för att komma bort från tåget? Är det något symboliskt från mitt undermedvetna? Är det något ställe som finns på riktigt? Om det finns på riktigt så skulle jag vilja åka dit. Men det som gjorde den här drömmen så speciell var att jag faktist kunde teleportera mig till olika platser. Och det krävdes så mycket för att teleportera, jag var tvungen att skaka med hela kroppen samtidigt som jag slöt ögonen och enbart fokuserade mig på att komma bort. Det var ett hinder, och jag övervann det.

Det är svårt att förklara.

Det är coolt att uppleva.

Det är inte på riktigt, jag vet, men spelar det egentligen någon roll?